Meny
När jag var 16 år (1987) hörde jag för första gången talas om Borderline. Jag satt på en psykologilektion i gymnasiet och vi läste om de psykologiska diagnoserna som fanns på den tiden. Borderline beskrevs med några få rader och jag visste direkt att det var jag.
Jag kände ångesten rusa genom min kropp. Jag blev både ledsen och rädd, men mest av allt kände jag en stor skam. Och min första tanke var – det här måste jag dölja för omvärlden. Och det gjorde jag så gott jag kunde. I 30 år. Tills jag var 46 år.
Då fick jag diagnosen Borderline – Emotionellt instabilt personlighetssyndrom (EIPS). Samt delar av diagnosen OCDP – tvångsmässig personlighetsstörning (Obsessiv-kompulsiv personlighetsstörning).
Där och då i skolbänken väcktes ett starkt intresse för psykologi och personlig utveckling och jag påbörjade en intensiv och lång jakt för att få svar på vem jag var och vad mina problem berodde på. Jag försökte behandla mig själv genom att sluka alla böcker jag kom åt och prata ihjäl några få nära vänner.
Jag lärde mig enormt mycket om mig själv, och stundtals mådde jag bättre, men det hjälpte mig inte att må bättre på djupet och få ett bestående resultat.
När jag var 22 år orkade jag inte längre kämpa själv så jag sökte hjälp hos psykiatrin – och fick avslag. Jag hade genom åren byggt upp en vattentät yttre fasad så inte ens psykologen såg igenom den.
Jag sökte hjälp igen när jag var 27 år. Det blev samma lika – avslag. Att söka hjälp och inte bli sedd gjorde att jag kände mig ännu mer värdelös och onormal. Avslaget bekräftade den bild jag hade av mig själv av att det var något fel på mig. Jag kände mig oviktig och osynlig.
Under åren fortsatte jag min jakt på mig själv, och mitt intresse för psykologi och personlig utveckling växte sig starkare. 2003, 32 år gammal, bestämde jag mig för att börja studera psykologi. Min trodda diagnos begravde jag och försökte glömma. Jag hade ju trots allt fått avslag två gånger när jag sökt hjälp. Det kanske inte var något fel på mig ändå?!
Men, i utbildningen fanns kravet att gå i enskild terapi, och där fick jag äntligen fram allting jag burit på. Kombinationen av terapi och psykologstudier hjälpte mig oerhört mycket.
De första två åren mådde jag på ett märkligt sätt sämre men ändå bättre än någonsin tidigare. Jag byggde upp mig själv och flera av symtomen på Borderline försvann. Jag kände mig mer och mer normal, och jag började äntligen tycka om mig själv.
Det var enormt läkande att äntligen träffa människor (både studenter och terapeuter) som lyssnade på mig, trodde på mig, såg mig och förstod mig. Det var skönt att för första gången slippa känna mig konstig. Det var som att jag hittade hem till mig själv.
Efter de första två åren bestämde jag mig för att söka mig till psykiatrin en gång till. Jag ville se om det skulle vara annorlunda och om det fanns något där som kunde hjälpa mig ytterligare på min inre resa. Och den här gången trodde de lite mer på mig och jag fick påbörja en kortare utredning. Men efter några samtal bestämde jag mig för att inte gå den vägen, trots allt. Jag hade kommit väldigt långt i min utveckling och att få diagnosen nu skrämde mig. På den tiden ansåg man att Bordeline var medfött och obotligt. Och jag kände starkt att det inte var sant för mig.
Jag studerade under åren 2003 – 2006 och öppnade därefter egen mottagning på deltid. Även om jag hade en del av mina psykiska problem kvar så hade jag kommit väldigt långt i min personliga utveckling och inre trygghet. Och allt jag lärt mig om mig själv sen den där dagen i gymnasiet var till stor nytta i mitt möte med mina klienter.
Jag hade dock fortfarande min fasad utåt och den var jag tvungen att hålla ännu hårdare i nu, eftersom jag skulle arbeta som terapeut… Man kan ju inte ha psykiska problem och vara terapeut… Som terapeut måste man ju ha alla hästar hemma…
Efter att ha drivit mitt företag på deltid i 6 år kom jag till ett stopp. Det var tuffare än jag trodde att driva eget. Jag visste hur jag skulle vara terapeut men jag visste ingenting om eget företagande.
2012 la jag ner mitt företag och gick tillbaka till en heltidsanställning inom det jag jobbat med tidigare. Jag kände mig misslyckad och upplevde en stor sorg eftersom jag studerat flera år och psykologi fortfarande var min passion i livet. Men, jag kände samtidigt en lättnad. Jag var ganska mätt på allting efter alla år av självbehandling, studier, terapi och klientarbete. Jag mådde väldigt bra och ville bara få känna mig lättsam och ha lite roligt i livet.
Så det var vad jag gjorde några år. Jag försökte lägga all psykologi och personlig utveckling på hyllan, och intalade mig att jag nog äntligen var ”klar” med det…
Men, precis som med alla muskler som förtvinar om man inte tränar dem, så gäller även psykologiska muskler.
Mitt dåliga psykiska mående började gradvis komma tillbaka för varje år som gick, och ju mer jag försökte ignorera det, ju hårdare knackade det på.
2017 var jag åter under isen och till slut sökte jag hjälp på psykiatrin igen. Och den här gången, 46 år gammal bestämde jag mig för att slänga all fasad åt helvete och bara vara mig själv.
Utvecklingen inom psykologiska diagnoser hade verkligen gjort framsteg under åren. Jag fick träffa en fantastisk överläkare som direkt förstod vad det handlade om. Han skickade mig på utredning som resulterade i diagnosen Borderline (EIPS) och delar av OCDP, med efterföljande behandling.
En sten föll från mitt hjärta. Gradvis började jag kliva ut ur garderoben och titta mig själv i spegeln på ett nytt sätt, 46 år gammal.
Behandlingen för Borderline visade sig vara DBT – Dialektisk beteende terapi, vilket till stor del innehåller samma delar som psykosyntes, dvs den typ av terapi jag redan gått i och även var utbildad inom. Så för mig blev det mest en välbehövlig repetition av sånt som fallit i glömska. Den största skillnaden mellan psykosyntes och DBT ligger i att psykosyntesen fokuserar på hela människan, både historian, nuet och framtiden. Medan DBT fokuserar mer på förändring framåt. Vilket var exakt vad jag behövde just då. Under åren 2018 – 2019 gick jag DBT-behandling i 18 månader och blev därefter av med min diagnos.
Även om min tidigare terapi och utbildning hade hjälpt mig enormt mycket med stora framsteg, så hjälpte DBT-behandlingen mig att ta ytterligare fler steg mot ett bättre mående. Jag tror dock inte att det hade gått så fort för mig att bli av med diagnosen om jag inte jobbat med mig själv de senaste 30 åren. I den terapi jag gått tidigare, och den utbildning jag har bearbetar man trauman och smärta. För mig har det varit avgörande del i min läkningen. Att få ge uttryck för min smärta har gjort att jag kunnat släppa greppet om den.
När man får diagnosen Borderline kan man ibland behöva gå i flera olika sorters terapi, både före och/eller efter DBT. Jag hade redan gjort det jobbet. DBT var för mig den sista pusselbiten.
När jag var klar med min behandling och mådde bättre än någonsin tidigare i mitt liv, blev det tydligt för mig att jag saknat det här med psykologi och personlig utveckling. Jag insåg också att jag hade mycket kvar att ge inom det här området.
Tidigare hade jag sett mina psykologiska problem som handikapp jag ville dölja. Nu, när jag äntligen kommit ut på andra sidan, såg jag mitt liv som en enda stor fantastisk erfarenhet och oerhörd tillgång.
Så med en ny syn på livet och mig själv, bestämde jag mig för att starta eget igen. Och här är jag nu.
Jag spenderade 30 år av mitt liv gömd bakom en fasad där jag låtsades att jag mådde bra, när jag inte alls gjorde det. Jag har lärt mig mycket under alla mina år av självutforskning, men jag vill inte låtsas att jag på något sätt är fullärd och har alla svaren. Jag anser mig själv fortfarande ständigt vara i en ny inlärningsfas för att komma till nästa nivå. Jag ser mig själv som en lärare och student på samma gång – jag må vara någons coach eller terapeut, men jag är samtidigt någon annans student eller klient, och jag är i ett ständigt pågående utvecklingsarbete med mig själv, precis som alla andra. Jag ser det som en konstant kompetensutveckling inom mitt yrke som coach och terapeut.
Jag har gått igenom mycket psykisk smärta och jag har valt att ge min smärta mening genom att hjälpa andra ta sig igenom sin smärta. Allt jag lärt mig under min livsresa vill jag dela med mig av, förhoppningsvis kan min erfarenhet hjälpa någon.